Barsgård består i vår tid - och senast från 1600-talet - av två från varandra avsöndrade byar, Stor- och Lillbarsgård, av vilka den sistnämnda dock länge var hopsmulten till ett enstaka hemman. Om deras ursprungliga samhörighet vittnar namnet och en viss till storskiftestiden bestående ägogemenskap. Lederna Stor- och Lill- ses i äldsta tid sällan i skrift, Stoor Barskoll första gången 1594, Lillbarskåål 1634, och ända in i vår tid bär Storbarsgård ofta det kortare namnet Barsgård, medan Lillbarsgård mera regelbundet får sin treledade form. Lillbarsgård anges 1634 som frälsejord, och det synes troligt att det är identiskt med det frälse, som konung Karl Knutsson på sin tid ägde i Barsgård och vilket hans två mågar 1471 förlänade till Philpus Ivarsson (s.). Men till följd av urkundernas förtegenhet saknar detta antagande sin fulla bekräftelse - tidvis utelämnas Barsgård i förteckningar över frälsegods i socknen, möjligen beroende på iråkat ödesmål eller på att frälserätten av någon orsak har upphört att gälla. Också i övrigt blir Barsgårds äldre bebyggelsehistoria delvis oklar genom då och då återkommande ödesmål.

Jordeböckerna för 1540-talet och närmast därefter upptar under namnet Barkeskoll 3 skattmarker i utbysmäns besittning. Skattmarkstalet tyder på att byn har haft tre hemman, och detta antal återfinnes senare, men för utbysjorden redovisas intet hemmantal, och näbbskattsregistren kring seklets mitt visar byn rätt folkfattig. Bönderna och det antal personer de skattade för (s.) var:

1549 1551

Barkeskoll Per 4 Per 2

Matz Oxe 2 Matz 2

Bland bönder bötfällda för ogilla gärdesgårdar m.m. ses 1551 en Olof i Barskola, och 1552 års näbbskattslängd har här en enda bonde, Anders. I motsvarande längd för 1553 möter ånyo två namn:

Påval Henriksson,

Olof Jönsson,

men för åren 1556-59 ett enda, Jöns Olsson, som torde tillhöra en son till Olof Jönsson. I dessa skattelängder sammanförs ofta skatte- och frälsebönder, men beteckningen "landbo", som 1559 och 1561 ges Jöns Olsson, låter veta att han brukade frälsejorden - och sannolikt likaså före honom Olof Jönsson. Kanske vågar man gissa sig till detsamma för 1549 års Matts Oxe, som kan ha fått sitt binamn genom att plöja sin åker med oxar, ett då i trakten sällsynt men av frälset gynnat arbetssätt?

På antagandet att 1500-talets frälsejord (liksom 1600-talets) motsvarade Lillbarsgård bygger följande till sin första del hypotetiska bondelängd:

Matz Oxe 1549-51

Olof Jönsson 1553

Jöns Olsson 1556-80, hemmanet 1571 medelmåttigt förmöget, men 1581 öde.

Matts Jönsson, i 1593 års ödeslängd, kan att döma av namnet tillhöra samma hemman och familj.

Tomas Mattsson 1601-09

Matts Eriksson 1634. Frälseägare omkr. 1635: hovrättsassessorn Mauritz Horn, pantsatte Lillbarsgård samt två frälsehemman i Knapsby (Svartå) till handelsmannen Hans Bogge i Åbo, vilken överlät panträtten till kaptenen Robert Wallace på Åminne i Pojo; dennes änka Anna Rääf hembjöd vid sommartinget i Karis 1639 för tredje gången godsen till inlösen av rätta ägaren.

Hinrik Mårtensson 1645-56, hustru Agneta (1654-), under sonens tid kvar som änka (1662).

Matts Hindersson 1662-87, hustru Margeta (1666-), son Johan (1687).

Johan Mattsson 1693-1712 (Johan 1719 densamme?), hustru Elin 1693-1706, Karin 1712- (f. 1667, kvar som svärmor 1723), var måhända den som 82-årig döda änka i Lillbarsgård som begrovs 18/8 1754.

Senast vid Karl XI:s reduktion förbyttes hemmanets natur från frälse till krono. Vid vintertinget 1691 begärde och fick kronobefallningsmannen en attest, bekräftad av kronolänsmannen och hela nämnden, om att "de aldrig minnas eller veta" att i Lillbarsgård varit flere bönder än en. Ärendet föranleddes av att länsstyrelsen, antagligen vilseledd av feltydning av en gammal jordebok, yrkade på att två hemman skulle finnas i byn. Det för häradsrätten okända hemmanet ses i 1687 års ödeslängd under bondenamnet Simon Mattsson, betecknat som 1/2 mantal och oindelt. Johan Mattssons hemman blev 1695 kartlagt av lantmätare (Samuel Broterus) och metodiskt skattlagt, varefter det inom indelningsverket anslogs som beställningshemman för översten vid kavalleriet, d.v.s. anvisades att betala sin skatt till Raseborgs gård.1

1 Undersökes närmare: ???-Lillbarsgård ???, är senast 1747 augment under Ekenäs ladugård, ??? s.å. 1809

Erik Olsson 1723-omkr. 1750, f. 1697, d. 1773, kom till gården som måg, gift med Beata (Johansdotter?, f. 1702, hustru 1724-51), 2:o med Maria Hindersdotter (f. 1710, änka 1773). kyrkvärd 1741-55

Johan Eriksson Barman 1750-1778, son till föreg., f. 1722, d. 1778, hustru Maria Olofsdotter (f. 1728, änka 1778, kvar som gammelmor 1785). Johans syskon antog namnet Barman. kyrkvärd 1756-

Sven Rudgren 1779-88, måg till föreg., f. 1748, d. 1788, gift med Catharina Johansdotter Barman (f. 1756, flyttade till Sverige 1797). handelsbetjänt

Gustaf Långström, 1789(?)-, torde ej 1791 bott i gården, men hållit tjänstefolk här. 1797 är han här mantalsskriven med hustru Caisa (identisk med Cath. Barman). inspektor

Trots det entydiga tingsintyget av 1691 återkom länsstyrelsen under 1700-talet till tanken att ett ödeshemman vore ingömt i Lillbarsgård. Vid Karis vinterting 1747 utbjöds "ödeshemmanet Lillbarskål" att upptagas på villkor angivna i en kunglig förordning av 1735, men ingen hugad anmälde sig. Möjligen påverkades myndigheternas fortsatta intresse för saken därav, att Lillbarsgård hade blivit gjort till augment under Ekenäs ladugård, vars innehavare, kapten Lars Hästesko, hyste en stor iver att vidga sin jordbesittning genom förvärv av skatträttigheter och kan tros ha drivit på myndigheterna där han såg en utväg till förvärv. På order av landshövdingen Gustaf Gyllenborg var lantmätaren Hans Fattenborg i juli 1753 beredd att i Lillbasgård bryta ut ödesjord till 1/2 mantal, men avstod från förrättningen sedan han fått se handlingarna från 1695 och genom dem erfarit att enligt gällande norm ingen jord kunde avsöndras från det existerande hemmanet; för den knappa och magra jordens skull hade dess mantal 1695 förmedlats från 2/3 till 1/3. - Resultatet betydde ett anstånd, som räckte nitton år, till 1772. Då hade handelsmannen i Ekenäs, Gabriel Hultman, av kronobefallningsmannen Arnkihl fått formell inrymning i ödeshemmanet och utverkade ett förordnande om dess utbrytning. Ett direkt intresse i saken hade befallningsmannen såtillvida, att ödeshemmanets skatt nu vara anslagen till hans avlöning. Härigenom blev åtgärden skadlig för kapten Hästesko, vars augmentshemman skulle försvagas, och på hans vägnar anförde regementsauditören Wahlberg alla de skäl som dittills hade hindrat utbrytningen. Lantmätaren Ihn, som nu var ombetrodd med uppgiften, ansåg att inom Lillbarsgårds rår fanns tillräcklig åker och äng för två hemman, men att domstolsutslag erfordrades innan han kunde gå vidare. Häradsrätten motsatte sig inte utbrytningen, men det oaktat krävde ärendet många omgångar, och först i juni 1777 blev den verkställd, på Ihns vägnar av en vicelantmätare Claes Gustaf Nording.

Lillbarsgårds frälsenatur var ovaraktig: det saknas oftast bland uppräknade frälsegods i socknen, förekommer sällan bland dem. Därmed hör samman, att det i 1500-talets jordeböcker faktiskt, i strid med vad som normalt gäller för frälsejorden, ingår i den redovisade summan av skattmarker och stänger jord. Detta ses av att år 1570 den kort förut som "landbo" angivna Jöns Olsson är en av de tre bönder som mellan sig delar de 18 stängerna i Barskola by:

Jöns Olsson 7 stänger

Per Nilsson 6 stänger

Per Henriksson 5 stänger

Då dessa 18 stänger är inbegripna i samma antal av 3 skattmarker som under 1540-talets förra del innehades av utbysmän, så är det tydligt att också Lillbarsgård föll under utbysbesittningen. Likaså står i 1571 års sölvskatteregister Jöns Olsson som en av tre bönder i Barskoleby, och ingen här bosatt landbonde ses bland de i Frelsebooll noterade. Men år 1601 är förhållandet ett annat: den i tiondelängden bland frälselandbor antecknade Tomas Mattsson i Barsgård har ingen del i jordebokens 18 stänger, av vilka 12 tillhör en behållen skattebonde, 6 ett ödeshemman. Kanske har tillandningar, vunna från den forna havsviken, gjort det möjligt att bryta ut frälsejord som ett Lillbarsgård och låta det gamla stångtalet 18 stå för skatte- och kronojorden i Storbarsgård?

Storbarsgårds äldre ägarhistoria rör sig till en stor del om ödesmål. En under 1560-talet skönjbar förbättring står sig till 1580, vilket år Barsgård ännu saknas i ödeslängden. Men 1581 skrivs som öde såväl Jöns Olsson (Lillbarsgård) som den sedan 1561 i böckerna synliga Per Nilsson; namnet står kvar ännu i 1593 års ödeslängd. Den 1570 nämnda Per Henriksson har 1571 efterträtts av en Sigfrid Persson, som då har en blygsam förmögenhet (1 häst, 2 kor, 2 får) men år 1601 innehar den mesta jorden i byn, 12 stänger. Urkunderna ger ingen säker uppgift om hur 1500-talets bönder i Storbarsgård fördelade sig på de i senare tid kända hemmanen Öster- och Västergård, men får man anse troligt, att Västergård, som under 1600-talet mera drabbades av ödesmål, också tidigare var det svagare hemmanet, så blir den sannolika ägarföljden fram till 1635 följande:

Östergård

Tord Michelsson 1561

Per Henriksson 1564-70

Sigfrid Persson 1571-1609

Anders Sigfridsson 1623, har 6 stänger jord, mantalsskriven 1635

Västergård

Per Nilsson, behållen 1561-80, namn för ödeshemman 1581-93

Olof Nilsson, ödeshemman 1601

Matts Jönsson, ödeshemman 1606

Simon Mattsson, 1606 ödeshemman om 6 stänger jord

Jordeboken för 1623 visar de 18 stängerna i Barshollby fördelade på tre hemman om 6 stänger varje, men av dem är endast Anders Sigfridssons behållet, de andra öde. Det andra ödeshemmanet, under namnet Nils Clemetsson, synes vara hälften av den jord Sigfrid Persson ägde 1601. Då 1624 års boskaps- och utsädeslängd helt utelämnar Barsgård, måste vid denna tid även Anders Sigfridssons hemman ha råkat på obestånd - men sedan återhämtat sig, eftersom det 1635 skattades för mantalspengar m.m.

I det följande redovisas de två hemmanens bebyggare var för sig.

Östergård

Jacob Nilsson 1645-50

Erik Jacobsson 1656-76, hustru Malin, änka 1680-81.

Matts Hindersson, dräng på gården 1680, bonde 1681-87, död 1687; hans hustru Margeta besatt gården som änka tills hon omkr. 1692 övergav den, tyngd av en stor skatterest (58:25:1 smt), och tog tjänst som "fähustru" i Sällvik i Pojo. - Utom henne nämner 1693 års restlängd under Barsgård en Erik Hindersson (utan angivet hemman, med skatterest om 4:20:8 smt) såsom "drunknad i höstas tu år sedan".

Nils Stigelius, sockneadjunkt vid Snappertuna kapell, senare pedagog och kaplan i Ekenäs (s.), upptog det förfallna och övergivna hemmanet, fick vid 1692 års vinterting intyg över att husen var förruttnade och taklösa, skogen ej duglig till timmerfång, varför honom förordades sex års skattefrihet. Kort därpå upptog han det likaså ödeblivna Västergård i samma by, ävenledes under frihetsår. Trots förfallet kunde han 1693, som mantalslängden vittnar, bo i Barsgård med sin hustru Anna Stigelia och två drängar. Men samma år flyttade han sin tjänstgöring till Ekenäs, och vid 1696 års vinterting bad han om lov att få lämna båda hemmanen i nya händer.

Matts Eriksson från Bredäng, med hustru Brita, övertog Östergård på de villkor Stigelius hade erhållit, besatt det från våren 1696 och ännu 1710. 1712, då en son var bonde, bodde Brita kvar som mor, och likaså 1723, då omgift med en Abraham.

Johan Mattsson, bonde 1712, då ogift, och ännu 1722, då gift med Märta, som 1724 sitter änka. Deras son Erik Johansson, senare bonde, anges född i Barsgård 1714, men vid ting 1722 framgick att Johan hade flytt 1713 och hemmanet t.o.m. 1721 brukats av en Erik Eriksson - denne står även för hemmanet i den ryska skattelängden 1719.

Axel Arvidsson (f. 1669, d. 1738) hade 1723-25 som skräddare bott i Snappertuna by, på adjunktsbostället, men nödgades flytta när detta omsider blev bebott av adjunkten. På Barsgård Östergård bor han 1726, förmodligen från midfastotid, som var utsatt fardag. Han åtföljdes av hustrun Lisa (f. 1677) och sonen Jacob (f. 1704). Då Axel fortfor att utöva skräddaryrket, fick sonen snart svara för hemmansbruket.

Jacob Axelsson, bonde 1729-45, med hustru Maria Jöransdotter (f. 1706). Deras son Erik, f. 1737, fick vid vintertinget 1757 ett "bördebrev" för inträde i hantverkarskrå, på hans vägnar begärt av hans styvfar Erik Mattsson.

Erik Mattsson, f. 17 , d. 17 , kom omkr. 1750 till hemmanet genom gifte med änkan Maria Jöransdotter; nämnd som bonde ännu 1757.

Erik Johansson, Johan Mattssons son, f. 1714 i Barsgård, trädde senast 1763 till hemmanet som Maria Jöransdotters tredje make; hon dog 1777, begrovs 20/4. Erik gift 2:o med Maria Johansdotter, f. 1735 i Pojo, död 1799. Han fick 1763 värdet av hemmanets skatträttighet bestämt till 72 daler smt och torde kort därpå ha skatteköpt det. Utan att avstå sin äganderätt lät han senast från 1771 sin nedannämnda styvson "på behaglig tid" besitta gården i 23 år och tog själv sytning. Var kyrkvärd 1758-66.

Axel Jacobsson, Jacob Axelssons son, f. 1733 i Barsgård, skrevs i böckerna som bonde omkring 1771-93, men ägde aldrig hemmanet. Efter uppsägning måste han frånträda det våren 1793, emedan styvfadern Erik Johansson fann att han låtit det förfalla till hus och ägor, så att det nästan låg öde, samt vägrat att till sina medarvingar betala fastställd utlösen. För vanskötselns skull ansågs han inte värd att åtnjuta vanlig sytning, och då en sådan likväl stadgades för honom i det kontrakt styvfadern ingick med efterträdaren, beslöts att Axel skulle gottgöra sin förmån med 10 à 12 årliga dagsverken - men denna fordran tappades oförmärkt bort vid den utskrivning av kontraktet, som förrättades av en Axels släkting. Vid vintertinget 1798 försökte styvfadern och den dåvarande hemmansägaren rätta till saken, men lyckades inte mot Axels nekande bevisa att ett muntligt avtal om dagsverken hade funnits.1 Axel bodde kvar som inhysing till sin död i mars 1806. Gift 12/10 1759 med Anna Henriksdotter, bonddotter från Repubacka, f. där 1736, död 13/3 1810 i Barsgård.

1 Ingen sytning för Axel Jacobsson omtalas i den i domboken 18/11 1795, § 7, intagna skrift av 3/10 1793, vari Erik Johansson till sin måg Johan Mimo överlät hemmanet; vid tvisten 2/4 1798 om dagsverkena åberopades ett kontrakt mellan samma parter, daterat 5/1 1793, men detta inskrevs ej som sådant i domboken (Raseborgs västra 1798, fol. 162r-163v).

Johan Mimo, även Mino, Minor, torpare under Sällvik i Pojo, f. 1729, gift senast 1769 med Erik Johanssons dotter Beata Eriksdotter, f. 1750, mottog hemmanet 3/10 1793 av sin svärfar mot sytning åt denne och hans hustru samt utlösen, 6:32 rdr till envar av Eriks styvsöner och 3:16 rdr till envar av hans styvdöttrar. Mimo dog före 18/11 1795, då hans änka fick första laga uppbud av överlåtelsen.

Carl Nyberg (f. 1760 i Dragsvik, d. ) blev 1795(?) bonde genom gifte med änkan Beata Eriksdotter; bonde 1797-18 . Beata död 10/3 1814. (Brenner anger Carls husbondeår t.o.m. 1809)

Västergård

står i 1635 års ödeslängd med samma formella bondenamn som 1606, Simon Mattsson, och torde dittills ha legat obebott. Men 1645 saknas Barsgård i ödeslängden, varför det är troligt att den Jacob Nilsson, so ovan är hänförd till Östergård, även brukade Västergård. Ödeslängden 1662 låter ett ödeshemman i byn bära hans namn, tydligen Västergård, eftersom ett bondenamn i samma års mantalslängd visar sig tillhöra Östergård.

Arvid Simonsson, med hustru Beata, är 1666-68 mantalsskriven som brukare av ödeshemman, men från 1672 gäller hemmanet som behållet och förblir så till 1680. År 1681 är Arvid död, Beata utgammal, och kvar bor som arbetsföra en son Clas med hustru Anna, tydligen oförmögna att värja hemmanet mot nytt ödesmål.

Hustru Beata Hendersdotter anmälde sig vid vintertinget 1682 sinnad att i Storbarsgård upptaga ett ödeshemman om 1/3 mantal och fick nämndens vittnesmål om att det "alltid varit förlamat men icke alldeles i öde förrän nu i detta år". En av hennes tre bördesmän blev grannen Matts Hendersson i Storbarsgård. Vid sommartinget 1683 utverkade hon en syn över ägor vilka hon ansåg grannar undanhålla hennes hemman. Fastän 1681 kallad utgammal, måste hon vara Arvids änka.

Anders Arvidsson skrives 1687 som bonde, bor tillsammans med modern Beata och en syster Brita. Han blir under de följande åren svårt skuldsatt för skatter och går senast 1692 från hemmanet.

Nils Stigelius, sockneadjunkten, förenade en kort tid under ett bruk de båda hemmanen i Storbarsgård (se ovan). Vid sommartinget 1693 meddelades att överste Johan Ribbing på Raseborg hade fått inrymning i det förfallna hemmanet, och för honom förordades fem års ödesfrihet. Dock ges ingen bekräftelse på att han skulle ha tagit det i besittning. Stigelius sade 1696 upp båda hemmanen, varvid som bonde på Västergård anmäldes

Anders Arvidsson från Fagervik, kanske densamma som förut hade suttit där.

Vid denna tid blev Barsgård Västergård inom indelningsverket anslaget som hovslagareboställe under Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente. Innehavarna kunde under fredstid bruka hemmanet med eget tjänstefolk, men när de under krig ryckte ut i fält, var en landbonde erforderlig.

Mårten Richter bodde här som hovslagare senast från 1698. Hans hustru Margareta Ekman anmälde vid hösttinget 1703, att hon som landbonde hade antagit Henrik Eriksson och beviljat honom ett års frihet för ränta jämte en del andra förmåner för att han skulle "upprätta hemmanet efter husesynsordningen". Samma landbonde brukade hemmanet ännu 1712 och hade en hustru vid namn Anna.

Hinrik Hinriksson svarade 1719 för hemmanets prestationer till den ryska överheten.

En rustmästare Anders Palen med icke namngiven hustru mantalsskrevs här 1724, tydligen innan boställenas disposition hunnit ordnas ånyo efter ofreden. I kyrkboken saknas han, men där ses, sannolikt som landbonde, den samtidigt mantalsskrivne Anders Henriksson med hustru Maria, från 1729 bonde på Antby Klockars.

Anders Fogel, kompanihovslagare, nämndes här i ett tingsärende hösten 1728 och mantalsskrevs ännu 1739. Jämte sin hustru Maria Andersdotter, skriven här sedan 1729, lät han 21/4 1747 avfatta ett testamente främst till förmån för mågen Henrik Andersson och dottern Maria, vilka åtog sig de gamlas skötsel. Han dog 74-årig 1754, begrovs 31/3 i kyrkan. - Med en landbonde Axel Arvidsson hade han en uppgörelse vid 1728 års höstting, men därefter synes han själv ha haft hand om boställets bruk, tills hans son Christopher Andersson, f. 1712, var mogen att övertaga landboskapet, vilket skedde senast 1739, då sonen, med hustru Lisbetha Henriksdotter, f. 1713, samt en bror och en syster. Ännu 1745 skrevs han som landbonde under faderns efterträdare. Hustru Lisbetha bodde här som änka på 1770-talet.

Carl Åman, f. 1687, hovslagare och boställsinnehavare 1744-51. Gift 1:o med Maria, i kyrkboken struken som död, tydligen före 1744; 2:o senast 1744 med Barbro Andersdotter, sannolikt Anders Fogels dotter, som 1739 var skriven hos sin bror Christopher, 1744-51 som Åmans hustru.

Henrik Lidgren, även Lindgren, f. 1724 (1723?) i Pargas, innehade bostället 1756-omkr. 1795. Gift 7/11 1756 med Anna Hammarström, f. 1725, död 1795. Hösten 1782 fick Lidgren genom klockaren Kelins förmedling biträde av en i Stockholm vidtalad hovslagargesäll Lars Fredrik Zetterbeg, f. 1754, vilken dock snart bröt med honom och sedan bodde åtta månader hos Kelin innan han vid tinget i april 1784 deltog i en uppgörelse om de av hans resa och uppehälle föranledda kostnaderna; Lidgren hade varit obenägen att svara för dem och lyckades väsentligt pruta på Kelins krav. Genast från 1791 biträddes han av nedannämnda måg. Lidgren dog

Henrik Barck, f. 1765 i Ingå, senast 1790 gift med Lidgrens dotter Anna Sophia, f. 1767 i Barsgård, mantalsskrevs här 1791 som hovslagare "i tienst", på särskild rad nedanom svärfadern, även han fortfarande hovslagare och innehavare av bostället. I en ägotvist med Lill-Barsgård vid tinget i december 1794 kallades Barck vice hovslagare, förde boställets talan men förklarade sig vara "osäker innehavare" därav; två somrar hade han nyttjat dess ägor, dock ej de mot Lill-Barsgård belägna, vilka svärfadern hade behållit. I fortsättningen av samma tvist i november 1795 förde Lidgren boställets talan; då den gällde hans undantagsägor, utesluter hans uppträdande inte att mågen vid denna tid kan ha burit huvudansvaret för bostället. Båda hade i maj 1795 bevistat en syn på tvistemarken. Mantalslängden 1800 nämner endast Barck som boställsinnehavare.